Mathilda By

Om jag saknar dig. Den du var med mig. Den jag visste att du var. Då skall jag tänka på hur du rörde vid hennes läppar. Eller hur du brydde dig. Eller hur du rörde vid en annan midja. Eller hur du svek mig bakom min rygg. Då skall jag förstå. Det finns inget att sakna...

Det förändrade hela dagen. Kanske hela mitt år. Ett mejl. Det kändes enda ner i magen. Hela hjärtat. Hela kroppen. Jag ska ta åt mig. Jag tog åt mig. Av vartenda ord. Nu handlar det bara om att jag ska förstå, inse. Jag ska inte vara rädd för vad som komma skall, jag ska se fram emot det. Fan vad glad jag blir när andra tror på mig. Tack. Tack!

Tro på dig själv när din omgivning gör det.
Men när dem inte gör det, tro då på dig själv mer än någonsin.

Var inte rädd.. Jag går bredvid dig. Kom ta min hand. Jag håller i dig. Här i min famn, kan du våga tro. Sänk dina murar. Jag ger dig ro. För att jag älskar dig, så som du är. Och jag vill ge dig allting, jag har.

Låt mig få bära dig, när du är svag. För du betyder allting, för mig.
Var inte rädd. Jag går bredvid dig.

Vi är ifrån samma del av stan
Men från olika världar

Imorgon bär det av mot Norge, 90 mil i en liten hyrbil. Jag, brorsan och Pappa. Tror detta kommer att bli en riktig upplevelse, jag har nämnligen aldrig upplevt ett "riktigt" bröllop. I kyrka. Bära slöja. Små flickor som går efter och slänger små blommor efter brudparet. Mina tre flickor ska jag nu få se göra det. Min syster ska jag nu få se stå där i kyrkan och säga ja, förhoppningsvis. Och jag, jag ska stå och sjunga framför alla. På denna stora dag. Hur ska jag våga. Hur ska jag klara det. Jag måste. Vara stark. För detta ska bli det vackraste jag gjort för någon, någonsin. Om jag så ska värma upp min röst i 24 timmar så ska jag göra det. Det måste bli perfekt. För dig.

I can't tell you what it really is, I can only tell you what it feels like
And right now there's a steel knife, in my windpipe
I can't breathe but I still fight
While I can fight
As long as the wrong feels right

Jag blev kastad i ett glasfönster. Jag tappade mitt hjärta och i samma veva tappade jag min självkänsla. Känslan av att inte räcka till. Känslan av att hon var bättre. Är bättre. Känslan av att alla var bättre fick mig att skaka. Hela dagar. Hela nätter. Jag hatar det mest av allt. Ett ord. Svartsjuka. Och svartsjuka är någonting som man bygger upp. Min föddes när min självkänsla försvann. Innan var jag stor. Stark. Och självsäker.