Mathilda By

"Mitt hjärta värker
när jag plötsligt märker
att du verkligen är borta från mitt liv.
Att du togs så plötsligt bort
att vår tid tillsammans är ett minne blott
du är min bejbi som jag alltd har kvar i mitt hjärta.
jag vet att du alltid är med mig
och att jag älskar dig
glömmer dig aldrig
vi kommer att träffas igen
då blir vi man och kvinna igen"

En vecka gick utan att jag hörde ett ord från dig. Jag brukar klara mig en vecka men denna vecka blev oändligt lång. Denna vecka kände jag mig som ett litet barn igen med oron i magen och klumpen i halsen. Jag gick och kände något som du egentligen ska känna för mig. Oro. Kärlek. Istället flyr du. Bort från mig och från allt som hör livet till. Du är en vuxen människa och jag är trött på att hela tiden skydda det du gör och den du är. Jag börjar inse nu, någon förändring kommer aldrig att komma. Men jag vill. Och jag vill inte sluta tro. För jag vet att innanför skalet finns en sådär fruktansvärt underbar och älskvärd människa som varje dag är värd att bli kallad älskade Pappa

Spenderade min midsommar i stockholm med ett drös trevliga människor. Men jag, fast i en nattbuss i stockholm runt tre på natten är ingenting jag är van vid. Men det finns människor till allt och jag blir bara så ruskförbannad på människor utan respekt. En smäll på käften är dem värda för tusan. Smack! Allt för mig - hej!

Jag har aldrig varit en sådan stolt moster som jag kände att jag var idag. Alida hade buggavslutning och hon var så duktig, min flicka. Hon utstålade en sådan otrolig glädje, men också en lite kaxigare sida men som var perfekt i det sammanhanget. Hon kanske har lite av mig i sig ändå. Tårarna var nära ska jag säga. Att se människor växa och bli större är det underbaraste som finns. Jag har tre gåvor som jag alltid ska ta hand om. För all tid.

Jag gick in och tittade på Mathildas blogg och såg att hon hade skrivit detta till mig... Jag blir rörd, glad och lycklig men samtidigt så fruktansvärt ledsen..

"hur ska jag klara mig utan dig nästa säsong?

tänk vilket radarpar vi va, du och jag, förra säsongen! 58 poäng gjorde vi allt som allt, av dem så gjorde vi kanske 48 poäng tillsammans! Jag kände mig trygg på planen med dig och gjorde även min bästa säsong någonsin! Mycket var tack vare dig! Jag önskar dig all lycka i framtiden och tror på dig, du kommer nå till stjärnorna! Om det blir som jag vill så kommer vi snart spela tillsammans igen, för vi hör ihop på innebandyplanen du och jag!"

Allt detta med nästa säsong, och min framtid gör mig förvirrad. Vad är och vad kommer bli bäst för mig? Det vet jag ju inte, så man kan säga att jag får chansa. Men vågar jag? Vill jag ge allt jag har för detta? Jag tror det. Men jag vet inte. Är det värd det? Jag tror det. Men jag vet inte det heller. Just nu vet jag ingenting förutom att jag vet att jag inte klarar mig utan det, för det är en stor del av mitt liv och stundtals ger det mitt liv en betydelse. Men varför ska det vara så svårt?

"Stäng öronen och blunda med ögonen. Känn och upplev med hjärtat."

I can not go around hating everything forever
And just feel guilty
Because im not
So I try to smile instead
Rather than feel guilty
For something I never did

Bölade mig igenom hela filmen. Den var underbar. Den hade något extra och var inte som alla andra nu-är-det-dags-att-gråta filmer. Kommer ses betydligt fler gånger.

Ett litet filmtips för er som gör som jag och sitter inne de här dagarna med detta trista väder. Baserad på en verklig historia men den är ruggigt bra rakt igenom. Den är trots det väldigt hemsk och i vissa fall väldigt grotesk. Men den får bli mitt tips iallafall, för någonstans satte den sig ändå djupt där inne.

Hon har precis tagit studenten och presenterna runt halsen lyser
såsom läpparna på henne
Hon ler från hjärtat och döljer såren och
smärtan som hon så länge burit på
Men hon döljer det bra, för hon har lärt sig efter
alla dagar med frågor om hur hon egentligen mår
Hon vill ingenting hellre än att fly iväg till nya utmaningar,
nya människor och ett helt nytt liv
Denna dag skrattar hon åt de dagar som hon gråtit blod
för något som egentligen inte riktigt var värt det
Hon tackar sin familj för de stöd hon fått och att de
stått ut med henne trots alla omständigheter
Hon har lärt sig att älska sig själv och att acceptera de felsteg
och de underbara saker som hon själv har skapat
Hon ångrar inte längre saker, utan tar vara på de som sker
och det som blir fel glömmer hon
För hon har insett att sitta och grubbla på saker
inte är värt mödan och heller inte oron
Hon ser sin bror och han kommer fram och kramar
henne och hon känner bara kärlek
För så många dagar hon velat att de skarpa mellan dem
skulle vända till något underbart är många
Hon ser sina systerdöttrar, nästintill sina egna döttrar
springa fram och säga "Vi älskar dig moster"
Och orden "jag älskar dig" får snabbt en ny innebörd
och tårarna börjar sippra fram i hennes blåa ögon
För att höra orden från människor som verkligen menar det
går inte att jämföra med dem som inte gör det
Hennes systrar står och fäller tårar samtidigt som dem säger
att dem aldrig sett henne vackrare
Hennes mammas skönhet börjar sakta men säkert växa fram
och likheterna från far och mor är på vissa ställen identiska
För en sekund drömmer hon sig bort och börjar snabbt
snurra på huvudet för att se om han är där
Han är där, hennes pappa är där och för en stund spelar
ingenting annat i världen någon roll än just denna stund
Denna riktiga glädje har hon aldrig någonsin upplevt på de
6935 dagarna, 228 månaderna och de nitton år långa liv som hon levt
Hon ber en okänd man ta ett kort på de människor
som samlats denna dag, för henne skull
Även om kortet blev bra eller dåligt så var det endå ett kort
och människorna på kortet visade kärlek, till och för henne
Kortet blev ett minne som sparades i både hjärta och själ
men också för att hon skulle kunna titta på detta fotografi
Och se glädje och kärlek från de människor som
hållt henne vid liv i alla dessa år
Hon tackar för dagen men vill egentligen tacka för hela hennes liv
men vågar inte riktigt säga de orden en dag som denna
Hon tror någonstans inom sig att dem vet hur tacksam hon är,
men något inom henne vet att ingen riktigt är medveten om det
Någonstans inom henne finns fortfarande en liten osäkerhet kvar,
men trots det har hon kommit så fruktansvärt långt
Från att ligga nätter långa i fosterställning till att älska sig själv
och le utan att känna att det känns fel
Det kallar jag att komma långt och att bara älska sig själv
kan vara svårare än vad man tror
Denna natt sover hon djupt, hon behöver inte längre drömma sig bort
för nu vill hon leva i verkligheten
Hon börjar nu närma sig ljuset i den mörka tunneln hon vandrat i så länge
Hon vaknar till, ler och säger till sig själv - Tack för att du aldrig gav upp,
och tack för att du trodde på mig när ingen annan gjorde det
Det är enbart pga dig som jag är där jag är idag och jag har aldrig varit
så stolt över någon annan som jag är över dig

"Hon" är förhoppninsvis jag om precis ett år och jag ska göra mitt yttersta för att det som går av detta ska uppnås. Hoppas ska man alltid göra, för hoppet är det sista som lämnar dig. Sluta aldrig tro, sluta aldrig att kämpa, sluta aldrig att älska. I slutet tror jag att det är det som gör dig till den människa du faktiskt är och blir tillslut. Älska dig själv när ingen annan gör det och le när någon säger att du inte kommer att uppnå dina drömmar. Våga visa dig svag men försök att hålla huvudet högt i situationer där du kanske inte alltid känner dig trygg. Försök att se det positiva i det negativa i saker som händer men också saker som inte sker. Allt kan inte alltid gå din väg, de kommer komma uppförsbackar även i ditt liv. Men ur motgång föds framgång, ha det alltid i bakhuvudet när du genomför något. Lev för dagen men ha alltid något att sträva efter och glöm aldrig bort att varje dag räknas, och ta vara på det du har för en dag kan allt vara försent.

"Spelar det längre någon roll
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Du lämnade mig ensam
Och självklart blev jag rädd
Men ingen, ingen, ingen, ingen hör"

jag kanske vågar nu
vågar hoppa, släppa rädslan och veckla ut vingarna
jag kanske vågar öppna ögonen, fokusera framåt istället för att tänka bakåt
jag kanske tar andra vägar nu, skiljs från trygghet och omfamnad tvåsamhet

jag kanske faller
men ett fall betyder ingenting, ett par skrapsår betyder ingenting
när jag vet att jag försökt, när jag vet att jag vågade hoppa
betyder ett snedsteg ingenting

Är rädd, för vad som komma skall.
Ikväll tar jag beslutet och jag vet fortfarande inte om det blir rätt.
Skriver jag på eller ångrar jag mig igen?

Gårdagen blev en heldag i solen, vilket resulterade i att jag resten av dagen hade solsting. Skulle ha träning på kvällen och jag kände mig verkligen inte taggad för det, var bara hängig och sur. Men två timmars fys blev det, och aldrig någonsin har jag haft sådan träningsverk som idag. Bevisar väl bara att jag gjort något, om man ska se något positivt i det. Nu gör jag sista resterna för imorgon går vi på sommarlov och bara ett år kvar av det som inprincip hela mitt liv har varit en vardagssak. Känns underbart men väldigt skrämmande

Det känns som att de ger mig något
Trots att jag inte sett dem än
Dear John, The last song

Le mot världen så ler den förhoppningsvis tillbaka till dig

På varsin sida av vägen
som främlingar för varann

När jag är ensam hinner jag tänka. Det är då det svider.

Så tung jag har blivit, det är väl tack vare allt det jag måste bära.
Hemligheter. Sorg. Upplevelser. Gjädje. Smärta. Besvikelse. Lycka. Allt i ett.
Jag bär just nu på en blandning - det är kanske därför det blir så tungt.

Du chockerar mig än. Att du fortfarande gör detta gör ont i mig.
Jag tänker inte låta mig gå sönder av detta, det har jag redan bestämt mig för
Men orden är så fruktansvärt hårda att hjärtat gå sönder gång på gång trots min motvilja
Vet inte hur länge hjärtat orkar med det och inte heller jag
Jag orkar inte gå sönder mer, så enkelt är det egentligen bara
så jag förstår inte vad det är som gör det så fruktansvärt svårt
Det är nog du.