Mathilda By

Dagen som jag så länge fruktat är snart ikapp mig och snart här. Mina ögon fylls med vätska likt tårar på bara tanken av hur fort tiden har gått. Hur många dagar som faktiskt passerat. Det dyker upp så mycket olika känslor inom mig som jag inte mött på så länge, sådana känslor som jag trodde hade försvunnit från min kropp för gott. När jag inser hur mycket den dagen förändrade mitt liv så kan jag inte göra annat än att försöka minnas tillbaka till den kyliga september kvällen för fem år sedan. Jag var ju så liten. Och jag vill minnas den med värme och glädje. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag gör det. För den kvällen orsakade så mycket mer än bara värme och glädje att jag har svårt att bara se det från den sidan.

Men hur mycket jag än hatat och lagt ner så mycket dåligt energi på så finns det saker som jag ur ett positivt sätt försökt ta med mig ur allt detta. Jag kommer aldrig någonsin att må bättre av att ångra. Jag ångrar mig inte för någonting som jag har gjort, borde gjort eller inte gjorde. Jag ångrar inte ens att jag lät detta förstöra mig. För jag har lärt mig tusentals saker av detta. Och jag vill aldrig någonsin igen bli så fast att jag inte ser någon utväg att ta mig ur. Men det har varit en otrolig lärdom, jag har växt nå fruktansvärt även om det tagit lång tid att bearbeta allt. Det har varit en lång resa och jag har fallit och klättrat tillbaka många gånger under resans gång. Det har varit som en millång berg och-dalbana. Jag har fått brytit ihop och kommit igen, brytit ihop och kommit igen.

Hur mycket än människor i min närhet har talat om för mig vad jag borde och inte borde gjort, så har jag alltid värdesatt min egen känsla före andras. Men verkligheten hann ikapp mig till slut och det kanske var det absolut bästa. Jag kunde inte gå sönder mer än vad jag redan gjort. När det inte längre bara var mig det skadade så var jag tvungen att gå till botten med att tänka. Min familj skulle inte få ut för att jag var ung och dum, älskade och var kär. Iallafall inte på det sättet som detta medförde. Det var ju de personerna som kramade om mig och sa att allt skulle ordna sig en dag. Dem ville jag aldrig någonsin skada.

Hela denna situation har gjort så att hjärnan och hjärtat aldrig riktigt fått vila. Det har alltid funnits något som huggit gång på gång. Det har varit som en jobbig förskylning som aldrig riktigt försvunnit utan som lurat bakom hörnet för att sedan komma tillbaka igen. Man tror att man är stark nog att klarar av vad som helst, men när man nästa sekund ligger i fosterställning och ber till Gud om en ny dag, utan känslor så är det inte så konstigt att man tvivlar på sig själv, igen. Och sådär fortsätter det. Dag efter dag, månad efter månad och år efter år. Tills du lär känna dig själv på ett nytt sätt och lär dig hur ditt nya jag reagerar på saker och hur du tar tag i saker och ting. När man äntligen inser att tröttheten på att älta saker som aldrig kommer gå att förändra är fruktansvärt stor så finns det genast tusentals andra saker att tänka på och att prioritera. Och det har verkligen varit underbart att få känna andra sorters känslor igen. Det går inte riktigt att beskriva hur mycket små saker betyder för mig idag och hur otroligt tacksam jag är över att ha så fina människor runt om mig. Jag hade aldrig klarat det utan er. Och jag hade absolut aldrig klarat detta utan mig själv och den styrkan jag har inom mig. Jag är evigt tacksam.

När jag går på den långa asfaltsträckan så dunkar mitt hjärta lika fort som förut. Men det finns en mening med allt och jag önskar inget hellre än att jag står där jag står idag. Själv, utan dig. Till slut så tog jag mig ur. Och här står jag, 5 år senare.

Denna dag fick mig att påminnas av hur det känns att vara lyckligast i hela vida världen.

Men vissa försvinner snabbare än att du hinner blinka.

Until being strong is the only choice you have.