Things just ain't the same, and I'm ready for change
Jag fingrade försiktigt på den randiga anteckningsboken. Drog pekfingret fram och tillbaka, lodrätt över rändernas skarpa kanter och fuktade läpparna. Andningen var lugn, men hjärtat rusade i hundratjugo. Jag lät fingret leka vidare över bokens grova kant och kände pappersmassan skära in i huden. Inte så att det gjorde ont, men det kändes och jag visste att när jag väl öppnade boken så skulle det kännas ännu mera och det skulle svida. Inte bara på fingerspetsarna, utan i hjärtat och i minnena av en tid som var så intensiv att lågan exploderade och brann ut innan sagan ens fick börja på riktigt.
Det randiga anteckningsblocket hånlog nästan åt mig så som jag höll det i handen. Påminde om en kamp som varit färgäves men som också lärde en ung tjej väldigt mycket om livet och om hur man utvecklas till en person man vill vara. Vi är alla unga en gång, en endaste gång, och det kommer aldrig att finnas en tid då vi kommer att vara mer ärliga eller när vi tror på någonting så starkt som vi gör just nu. Eller när våra motiv kommer att vara bättre. Det finns ingen tid där det är mer tillåtet att kämpa för något så hårt att knäskålarna blöder och det finns ingen bättre tid än nu att misslyckas. Alla små felsteg och fantastiska framgångar formar oss till de starka peroner vi kommer att bli. Som vi är. Jag läste igenom den där randiga anteckningsboken och påmindes om hur viktigt det är att vara såhär ung och förstå att det finns saker att kämpa för. Saker som gör oss lyckliga.
Det var en ständig kurragömmalek. Den här tiden där jag sprang och letade honom och mitt hjärta mer än jag gjorde någonting annat. Och jag hatade att jag älskade det. Att inte veta vad som gömde sig bakom varje hörn och att hela tiden undra om det som gömde sig kom att vara detsamma när jag hittade det igen. Om det skulle göra ont eller om jag skulle få de där fjärilarna i magen igen. De som smekte med sina vingar över sår som aldrig riktigt läkt och bedövade mig varje gång han tog min hand. Jag visste aldrig. Ibland stod han där, log åt mig och försvann runt nästa hörn. Höll mitt hjärta så hårt i näven att det gjorde illa varje liten bit av mig. Men ibland stod han kvar, lät mig ramla ihop i hans famn och höll mig hårt när han kysste min panna och jag kände inte längre hur mina fötter blödde och hur andetagen knappt orkade ta sig upp och ner. Sedan försvann han igen. In i mörkret med mitt hjärta och jag fortsatte leta, tills den dagen han stod i ljuset och kastade mitt hjärta rätt upp i luften. Lät det falla till backen med en hård duns och gick därifrån.
Det randiga anteckningsblocket hånlog nästan åt mig så som jag höll det i handen. Påminde om en kamp som varit färgäves men som också lärde en ung tjej väldigt mycket om livet och om hur man utvecklas till en person man vill vara. Vi är alla unga en gång, en endaste gång, och det kommer aldrig att finnas en tid då vi kommer att vara mer ärliga eller när vi tror på någonting så starkt som vi gör just nu. Eller när våra motiv kommer att vara bättre. Det finns ingen tid där det är mer tillåtet att kämpa för något så hårt att knäskålarna blöder och det finns ingen bättre tid än nu att misslyckas. Alla små felsteg och fantastiska framgångar formar oss till de starka peroner vi kommer att bli. Som vi är. Jag läste igenom den där randiga anteckningsboken och påmindes om hur viktigt det är att vara såhär ung och förstå att det finns saker att kämpa för. Saker som gör oss lyckliga.
Kommentarer
Trackback
