Mathilda By

Jag lärde mig att livet är tufft, men bestämde mig för att man måste andas ändå. Men samtidigt gick jag runt och tittade in i skyltfönster hos urmakare, verkstäder och skomakare, i förhoppning om att någon kunde laga ett brustet hjärta. Det var en omtumlande tid för en ung tjej och hennes skadade hjärta, men det onda bedövades av sena nätter med tankar och ord i massor.

Och det var där jag förstod att jag inte behöver någon annan vid min sida för att lyckas. Jag kanske vill ha det, men det betyder inte att jag är i behov utav det för att klara av nya utmaningar. Inom loppet av 24 timmar hade jag dött, för att sedan tvingat mig själv att resa mig upp ur askan och sedan hade jag mött min största utmaning på egna ben. Att jag kom hem till ett rent helvete sedan, det är en helt annan historia. Men där och då bevisade jag för mig själv hur stark jag är när jag vill, men jag glömmer det alltför ofta. Grämjer mig över ensamheten och att inte ha någon där och får för mig att jag inte kan klättra ensam. Det är inte sant. Och det är nog dags för mig att förstå det nu.