Mathilda By

Kan inte tänka. Kan inte prata och heller inte få fram något vettigt ord. Kan inte greppa tag i hjärtat och höra vad det vill säga mig. Kan inte se dig utan att fälla tårar. Kan inte tänka på dig utan att känna skuld och skam. Jag kan inte förstå. Kan för första gången på dessa år stå framför spegeln och se en förändring. Se mig själv och vara stolt att jag står där jag står. Jag har sår som aldrig kommer att läka, men jag står här. Jag har glömt hur man på riktigt ler, men jag står här. Glömt hur verkligheten fungerar, men jag står här. Efter allt blundande, kan jag äntligen öppna mina ögon och se världen och Verkligheten. Jag kan äntligen se mitt eget liv. Jag kan äntligen se det självklara jag så länge saknat. Jag har valt att lämna det som en gång fick mig att leva. Jag kan inte leva med en människa på andra sidan stängslet. Jag kan inte leva överhuvudtaget. Det kallas inte leva. Inte för mig. Jag vet det nu. Efter allt.

Fyra år har gått idag. Fyra år sedan som jag stod där, 14 år och så osäker. Fyra långa år har satt sig i mitt hjärta och i min hjärna. Det kommer alltid att vara en del av mig. Av den jag var. Vi älskade verkligen varandra. Det kommer vi aldrig kunna radera. Vi gjorde allt för varandra. Vi har varit med om både gott och ont i alla möjliga olika situationer. Och jag trodde aldrig att jag skulle klara mig utan dig. Så många nätter jag legat i fosterställning och floder har forsat ner från mina tårfyllda ögon. Jag har slutat att titta på min telefon 454 gånger om dagen, för att se om ditt namn dykt upp. Jag har slutat titta på fotografier från förr. Jag har gömt alla brev, alla ord. Alla löften. Jag gör allt för att inte se dig och ditt namn. Det har varit en för stor börda. Jag har inte varit värd alla dessa dagar och nätter. Varken du eller någon annan kommer någonsin lyckas få mig att tro det. Att jag är värd så lite. Jag förbjöd mitt hjärta att andas tillslut. Jag började skydda mig själv. Se min egna betydelse. Smärtan som du orsakade skall aldrig mer få knacka på min dörr. Den skall aldrig mer få bosätta sig inom mig. Jag skall vinna. Och för att vinna krävs bara en sak. Ett riktigt Farväl. Din doft har gått upp i rök och jag ser dig inte längre, inte som den du var. Jag känner dig inte längre. Jag känner ditt förflutna och den du var. Och jag undrar verkligen, är det verkligen du som varit stark? Som skrattat inför världen men som har kastat dina tårar på mig? Är det du som är stark som använder alkoholen som plåster? Jag kanske är svag. Svag som är med mig själv. Som inte roar mig. Men nu är jag i en fas. I en fas där jag för varje sekund som går - hittar mig själv. Jag försöker hitta tillbaka till den själ som du tog ifrån mig.