Det finns bara en människa som har räddat mig
Så mycket som jag gjort. För dig. För oss. Saker som gjorde att jag hela tiden stötte bort mig från mig själv. Från den jag en gång var. Du slog mig och jag slog mig själv. Spottade och trampade på. Vi gjorde varandra illa. Du rev sönder mitt hjärta. Länge. Tills det inte fanns någonting kvar av mitt egentligen goda hjärta. Jag har försökt att finna bitar av det igen för att på något realistiskt sätt få det någorlunda helt igen. Men det är omöjligt. Den sista biten är nergrävd någonstans och orken att fortsätta gräva är slut. I vilket kapitell tappade jag min självkänsla? Min värdighet. Allt det självklara är borta. Och jag vet inte åt vilket håll jag skall gå för att finna en liten bit av det igen. Ord och tankar räddar mig inte längre. Det är så mycket djupare nu. Allting. Jag kan inte fly längre. Jag kan inte älska längre. Inte hata. Jag kan inte fortfarande vilja göra allt för dig. Inte vara ditt offer. Jag kan helt enkelt inte göra såhär mot mig själv längre. Det är mitt eget ansvar att ta tag i det nu och att någonstans försöka se det ljusa i allt mörker. För det finns så mycket som jag gjorde för oss. Dig och mig. Men det finns en sak som jag aldrig har gjort. Som jag aldrig gjorde. Det var att göra något för mig själv. För min egen skull. Jag skall göra det nu. Jag skall hela tiden försöka att se det positiva. Det kommer att vara tufft. Långa uppförsbackar. Men jag ska vara realistisk. Men jag tror. För bara jag vet, att det bara finns en människa som har räddat mig från det här. Bara en. Och den människan vet inte ens om det.
