Krossat glas blir aldrig någonsin lika vackert igen
När min självkänsla är nere på botten så försöker jag att tänka tillbaka på när jag var som starkast. Att jag genom att vara mig själv blev älskad på ett sätt jag aldrig någonsin tidigare upplevt, men valde att blunda för det gör mig inte svagare, det gör mig ledsen. Det gör mig påmind av hur mina tidigare erfarenheter långt där inne fortfarande finns kvar och vägrar att lämna mig. Jag vet att jag en dag kommer att vara så mycket starkare än då och minnas det som en otrolig erfarenhet. Men idag är mitt hjärta i bitar för att jag har släppt så många händer som hade kunnat hålla i mina förevigt.
Kommentarer
Trackback