Mathilda By

Idag, efter tre års slit fick jag äntligen mitt betyg i Ma A. (Och nej, det är inte mitt starkaste ämne, men jag är så stolt ändå). Det är så himla skönt när man verkligen kämpat för något och så får man något tillbaks. Kan inte förklara min lättnad. Jag har kämpat så jävla hårt. Fick även ett sommarjobb idag som jag tackar enormt för. En negativ smäll kom tidigare men detta blåste bort det som ingenting alls. En stor tyngd släppte verkligen från axlarna. Allt i livet är inte orättvist ändå.

När det vi älskar försvinner kommer vi ständigt på det vi lovade oss själva, att aldrig sluta leva. Livets gång är inte alltid ljus, men det är i de mörka stunderna vi hittar styrkan i oss själva och växer som personer. Jag har hittat mig själv och just idag är jag stark. Idag går alla mina tankar till dig.

Jag vet inte riktigt vart jag skall börja. Men jag vet att du läser det här, troligtvis hon också. Jag finner varken ord, meningar eller känslor. Jag är bara tom. Det hade varit en helt annan sak om omständigheterna hade varit annorlunda. Man pratar inte skit om en människa som man sedan ska lura känslorna ur. Det kallas falskhet. Man kan inte bestämma att andra folk inte får göra det eller det, när man själv står och gör det framför nästan på dem. Det kallas osäkerhet. Fast uppmärksamhet verkar vara det dyrbaraste du verkar kunna komma åt, och jag säger absolut inte att det du gör är fel. Tvärtom, jag tycker att det är fantastiskt att två lika värdelösa människor lyckas finna varandra. Nu kan vi andra kanske få kliva ur leken som endast handlade om långa nätter, tårar och ord som förblir falska. Vi kliver ur den nu, och det gör vi med glädje. Man kan inte säga att man inte tycker om fisk, men sedan helt plötsligt älska sushi. Det hänger inte ihop. Men jag förstår att du hellre letar efter personer som inte kan ge dig någonting, för du vet att du själv inte kan ge någonting tillbaka. Hjärtan är ingenting för dig och det ska jag acceptera. Men att kompisarna gör förarbetet och du avslutar det, är väl ändå för mycket? Om det skulle gå att förklara med ord hur mycket jag skäms så skulle mina fingrar till slut domna bort. Jag vet inte riktigt om jag ska skratta, gråta, kräkas eller förbli tom. Eller faktiskt tycka synd om personen som får vara med om det här. Jag är bara glad att jag slipper vara en del av det.

Det är klart att jag skall vara glad. Det kunde såklart varit värre. Men nu är det så att jag bryr mig så fruktansvärt mycket och tänker på en framtid utan dig och börjar gråta. Jag har dig hellre till 50% än inget alls. Men det gör ju så himla ont. Det finns ingenting jag hellre skulle vilja än att veta att du alltid finns där för mig. Till alla miljoner procent, oavsett. Du har redan släppt en gång och det är nästintill bara jag som förlåtit och glömt. Jag borde betyda en gnutta mer än ingenting för dig. Någonstans vet jag, men någonstans tvekar jag lika mycket. Och sådana här stunder när jag sitter och tänker och tvekar på mitt eget blod så önskar jag bara att du kunde vara här och krama om mig. För en liten stund.

Idag har jag bokat tatueringstid. Jag är så himla spänd! Och livrädd. Men förväntansfull. Wow! På fredag är det tre veckor kvar tills studenten, fyra till Grekland. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte älskade mitt liv just nu.

Jag anser och jag vet att saker i livet aldrig kommer att vara som de en gång var. Saker förändras, människor förändras och livet förändras. Människor kommer och människor går, de kommer igen och de tar farväl igen. Man älskar och man hatar. Man testar gränser och man utmanar sig själv. Förhoppningsvis lär man sig av sina misstag, till slut slutar man nog göra dem. Man kommer att få uppleva stunder av skratt som man alltid kommer att lägga varmt om hjärtat, medan sorger och gråt kan sätta sig så mycket hårdare. Det handlar om, och det har jag själv haft så otroligt svårt med, att försöka gå vidare. Från bortgångar, från förluster. Allt ordnar sig. Tre ord, tretton bokstäver, som i stundens allvar kan vara de värsta och hårdaste orden. Men, det är de absolut ärligaste av de alla. En dag kommer man titta tillbaka och, kanske inte skratta och le, men iallafall inte känna skuld och sorg. Man blir äldre och man lär sig. Det viktigaste i livet är inte att platta sitt bruna halvlockiga hår tre gånger om dagen, eller att kleta in ansiktet med en massa smörja som äkta människor ändå ser igenom. Det handlar nog mer om att veta vart man själv står, veta hur många slag hjärtat slår på en minut. Vad man vill uppleva. Om man vet vart man vill så tror jag inte att någon person i hela världen kan stoppa det. Förutom dig själv.